Är otroligt lycklig över.....
.Jag hatar att jag älskar dig och jag älskar dig så mycket att jag hatar mig.
Jag har lurat mig själv för många gånger nu jag trodde kärlek som din var lätt att fånga nu Ja, jag har lurat mig själv för många gånger nu jag trodde kärlek som din var lätt att fånga nu Och du sa du måste vara sjuk sjuk sjuk sjuk Du måste vara blind blind blind blind du måste vara blind för du kan inte se när löven faller ner hur ful jag är Anna hade en vän med en bil och vi åkte långt bort vi kanske tillochmed lämnade Sverige (för det är ett nytt spel och jag vill inte vara med) För du måste vara sjuk sjuk sjuk sjuk för du måste vara blind blind blind blind du måste vara blind du kan inte inte se när löven faller ner hur fel jag är och du sa sjuk sjuk sjuk blind blind blind du måste vara blind för du kan inte se när löven faller ner hur sjuk jag är..
glädje, värme & kärlek <3
/Peace!
inte DU!
Vaknar på natten av att tårarna rinner. Tankarna far fram och tillbaka och när jag försöker komma fram till något så kan jag inte tänka klart. Jag pratade idag med en väldigt smart människa som jag håller varmt om hjärtat..
Jag berättade hur jag kände mig, hur jag mår. I samma ögonblick som jag beskrev det så fick jag en konstig känsla i hela kroppen. En känsla jag inte kände igen. Det gjorde ont, så fruktansvärt ont.
Jag blev rädd. Jag kom hem. Jag satte mig vid datorn. Jag googlade på det som känns mest obehag.
"Nedstämdhet och oro kan ge kroppsliga symtom"
LÄTTNAD. NU VET JAG VAD DE BEROR PÅ...
Min huvudvärk som plågat mig i ca 2-3 månader (Jag som aldrig i hela mitt liv haft problem med det). Att jag kan börja gråta för att jag ser en fågel flyga (Som att jag blir känsligt stolt över att den kan). Som att jag aldrig i hela mitt liv sträckt på kroppen. Rygg, axlar och nacke klappar och smärtar. När det hugger till i bröstet och sticker som tusen nålar och jag tänker att det är de allra värsta.
DENNA LÄTTNAD KÄNDE JAG I CA EN TIMMA..
Jag börjar åter igen fundera... Vadå nedstämd? Orolig? JAG??!
Det finns inte i min värld att jag skulle må dåligt över något eller låta mig själv tryckas till botten av något jag inte visste anledningen av.
Googla är det sämsta man kan göra. Jag kollade vidare. Hittade saker jag inte ville läsa. NEJ, jag tror inte på nånting som står där. Jag kommer inte få veta vad det är förrän jag kollat upp det ordentligt!
På lördag eftermiddag åker jag till Stockholm och ska stanna där i 3 veckor. Det känns så oerhört bra och skönt så jag tror inte att någon förstår min längtan och vilja. Ska jobba på förskolan jag jobbade på innan jag flyttade hem. Och NU förstår jag VERKLIGEN hur mycket jag längtar tillbaka och ibland undrar jag VAFAN jag tänkte med då jag faktiskt sa upp mig?!
Saknad till vänner och familj blev ju för stor. Men då kommer jag till nästa tanke..
varför känner jag mig ändå så ensam här uppe?
I Stockholm var det enkelt att vara ensam, att gå själv på stan va bara skönt. Man kunde gå och dricka kaffe samtidigt som man gick och läste tidningen på stan. Skulle man få för sig att göra det här skulle det bli "uttittning och skitsnack". När jag är ensam här så känner jag mig nästan utfryst. Kan bero mycket på att de flesta av mina vänner arbetar heltid/deltid och är borta på dagarna medan jag sitter och väntar på att telefonen ska ringa... antingen från ett dagis som behöver vikarie eller från en vän som precis slutat jobba och vill ses.
Tyck inte synd om mig,
stanna bara upp och förstå..
/Peace!
